Jag kom att tänka på det här med ålder. Att åldras. 

En god vän till mig berättade för ett par år sen att hans son sagt till honom: "Farsan, bäst före datumet har gått ut på dig för längesen!" Jag gapskrattade när jag hörde det. Det är liksom raka rör i far och son dialoger, tydligen. Haha! 

Så börjar man tänka efter. Jamän, när vet man, eller hur vet man, att ens bäst före datum gått ut?! Obs - detta inlägg (som så många andra), skrivs med en stor portion ironi... Personligen tycker jag att åldrande många gånger kan vara till fördel, för många. Det ÄR fint med rynkor osv. 

Nåväl, tillbaka till funderingen igen. Vännen var runt 57 år när hans bäst före datum tydligen gått ut. Jag blir snart 52. Manligt och kvinnligt åldrande, gener, anlag... Där är ju en hel del som spelar in. Ta en titt på Jane Fonda, Helen Mirren, vilka fantastiskt vackra kvinnor!

Jag upplever det ändå väldigt svårt att ta in ibland, att mitt yttre har ett 52-årigt utseende men mitt inre liksom stannat på sisådär 37 1/2 ungefär. Haha!

Speciellt uppenbart blir det när man ser sig själv i t ex ett skyltfönster, eller i bussens fönster när man sitter där. Wait, what liksom... Vem är den där tanten?! Vart kom hon ifrån?! Och framförallt, NÄR kom hon, hahaha...

Ni vet, när man möter vänners barn, DÅ ser man ju så tydligt att "Oj, vad stor han/hon har blivit?" Unga vuxna ju.

För att inte prata om när man möter gamla klasskamrater eller vänner från förr. Men hjälp vad han/hon har åldrats?! Säkerligen tänker de exakt just detsamma, haha... 

Att fylla 30 var helt Ok. Att fylla 40 var ännu bättre. Att fylla 50 var inga som helst problem. Däremot minns jag att åren mellan 45 - 50 bara rusade liksom. Som om jag inte hann med mig själv. Om man nu någonsin gör det, haha.

Hälsn 37 1/2-åringen       

"Natten infann sig men inte hennes sömn. Vinden rev och slet i den mörka skogen. Trädkronorna vajade vilt, fram och tillbaka. Hon befann sig i dvalan igen. Kände trätiljornas kyla mot sina fötter när hon satte sig upp i sängen. Månens sken var så starkt. Hade det någonsin varit så starkt? 

Hon följde kroppens signaler, hade inte styrka att stå emot dem. Lätta, sömniga steg ut över golvet, fram till fönstret. Utanför dansade vinden med snön. Bjöd upp till en sorts vansinnesdans, utan mål. Hon öppnade den tunga dörren, fick trycka på, då motvind och snödrivor lagt igen den ordentligt.

Utanför tog vinden tag i hennes långa, eldröda hår. Det såg ut som det brann. Som eld mot den vita snöns kontrast. Lätta steg ledde henne ut i den kalla natten. Kylan bekom henne inte. Dvalan höll henne varm. Det öppna fältet låg framför henne, fastän hon ej såg det. Snön och vinden täckte landskapet helt. Hon såg knappt handen framför sig.

När hennes kropp började vakna till befann hon sig redan långt ute på fältet. Hon kände plötsligt hur kalla hennes fötter var. Stannade upp. Kisade genom stormen och skymtade bergen. Som sylar från ingenstans stack de upp. Fullmånen vilade mellan två toppar. Guldgul och enorm.

Då hörde hon ljudet. Vrålet. Det urgrundsdjupa. Vargen är nära, tänkte hon. I nästa sekund insåg hon. Det urgrundsdjupa kom ur hennes egen strupe. I det ögonblicket förstod hon att hon inte skulle kunna värja sig. Återigen. Så började förvandlingen..."

Med åldern har jag definitivt blivit mer nostalgisk. Det är nog helt naturligt egentligen, då man levt ett antal år och varit med om mycket. För mig har det alltid varit viktigt att stanna upp, låta tankar och intryck landa. Ännu mer sen ett par år bakåt, då kropp och knopp säger ifrån av olika anledningar.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min mormor & morfar. Kommit ihåg händelser, minnen från barndomen. Att jag själv har blivit mormor, spelar säkert en stor roll i detta. Vilket i sig är en sån total, ofantlig, obeskrivlig lycka! Det är nog inte så konstigt att man liksom kastas tillbaka mellan de olika generationerna då..

Jag stod väldigt nära mina morföräldrar. Spenderade mycket tid där. Minnesglimtar poppar upp, en viss känsla gör sig påmind. De var otroligt snälla människor. Trygghet. 

I deras kök stod ett sånt där gammalt halvhögt kylskåp. Det minns säkert ni som är i ungefär samma ålder som mig. Ett sånt där lite bulligt, tjockt, med ett väldigt speciellt handtag på. Däruppe brukade morfar ställa mig, när vi skulle leka & busa. Sen tog han två steg bakåt och sa till mig att göra mig beredd för att hoppa rätt i hans famn. Alltså, för en 6-åring (som jag var då), så upplevdes det ju jättehögt! Men jag visste också med sån säkerhet, att han skulle ta emot mig. Än idag kan jag minnas den kullerbytta som magen gjorde, den hisnande känslan av skräckblandad förtjusning! Det var ju SÅ spännande!

När jag sov över hos mormor & morfar, bäddades det med sånt där tjockt, blankt och tungt täcke. Vinrött. Och underlakan som veks upp över kanten. Det var så fint tyckte jag. Väldigt svårt att bädda, för det ville jag alltid göra. Varje morgon när man vaknade, hade underlakanet alltid korvat ihop sig längst ner vid fötterna, hihi... Jag fick alltid bestämma vad vi skulle äta. Det blev ju korv & pommes frites, såklart. Det var ju det mest exotiska för ett barn. Som dessutom sällan serverades hemma. Vilken lycka! Och till frukost gjorde mormor den godaste havregrynsgröt jag någonsin ätit, sådär lagom salt, lagom i konsistensen. Morfar lärde mig hur han åt sin gröt; alltid på en flat tallrik med en klick smör i mitten. "Sen börjar du såhär, med skeden utifrån och runt tallriken, för där har gröten hunnit svalna lite..."  Ovärdeliga minnen. Blir varm inombords när jag tänker på det..

Än idag äter jag faktiskt havregrynsgröt. Varje morgon. Dock inte exakt som då. Det blir med bär, honung, banan, kanel osv...

Undrar om mina smågrabbar kommer vilja äta gröt hos mormor, när det ska sovas över, hihi...

Fin söndag önskar jag Dig & Tack för att Du läste! 

Ibland, faktiskt titt som tätt, så hamnar jag i situationer, som när jag efteråt ser på dem, blir så glad och konfunderad över på samma gång.

Som igår: jag skulle ta en promenad. Försöker göra det dagligen, inte nödvändigtvis långt, men jag går på "allt är bättre än inget"-filosofin. Har man dessutom lite småskavanker, så är den lilla promenaden perfekt. Dessutom lyssnar jag mycket omkring mig, tittar, reflekterar. Hörde vårfåglar häromdagen och blev ståendes att titta upp i ett träd. Något jag förövrigt gillar - träd. Och där kom jag ur spår, ur skrivspår, haha.. Nåja, i den här bloggen kommer varken finnas röd tråd eller korrekt skrivande. Alltså, läser just Du nu, så får du liksom hela röran, vare sig Du vill eller inte. Härligt va?

Hur som helst. Jag valde att INTE gå den, för det mesta, "vanliga" turen. Bryta mönster, även om du tycker att andra hållet är tråkigare, tänkte jag. Sagt och gjort. Nu föll det sig som så, att den vägen var SÅ mycket bedrövligare, gångmässigt. Det var inte tal om att lyssna, titta omkring. Det var full fokus nedåt, isigt och jäkligt. Pingvinsteg framåt alltså.

På håll såg jag en bekant. Ingen jag egentligen känner. Men pratat med. Våra blickar möttes. Nämen hej, kommer du också här? Vi blev ståendes i säkert 20 minuter och pratade. Ett sånt där riktigt samtal, ni vet. Man öppnar upp, delar erfarenheter, både sorgliga och roliga. Alltså. Sånt. Gillar. Jag. När man SER varandra. Som de medmänniskor vi faktiskt är. Det visade sig att hon hade gjort precis som mig, valt andra hållet på sin promenad. Och vi skrattade gott åt att vi båda upplevde underlaget så himla bedrövligt. 

När vi skildes åt, vill jag tro, att vi båda kände en inre glädje. En sån där positiv skjuts fram i just den dagen, det mötet, de orden. Himla fint.

Att jag frös som en hund när jag väl kom hem och in sen, förmodligen för att vi stod still såpass länge, jamen det är en annan historia.

Tillfälligheter. Hur saker och ting slumpar sig. :-) 

Så gjorde hon slag i saken. Bättre sent än aldrig. Hon började blogga, snart fyllda 52. Det skrivna ordet har alltid funnits inom mig. Ända sen 3:e klass, när man skulle skriva uppsats på Svenskalektionerna. Min penna glödde, fantasin sprudlade och jag ville liksom aldrig sluta. Genom livet har jag skrivit i olika former, allt från dagbok, brevväxlat, dikter & tankar.

Runt 35-årsåldern var jag på väg att gå en skrivarkurs men omständigheter i livet & tillvaron ville annat. Men det skrivna ordet har alltid legat mig oerhört varmt om hjärtat. Drömmar om att författa och skriva krönikor har alltid spirat inom mig. 

Jag vill förmedla budskap, dela tankar, berätta små anekdoter ur det vardagliga livet. Små historier i allmänhet och roliga tokigheter i synnerhet.

Det vete tusan hur det blir men vill ni, så får ni gärna titta förbi min blogg, lämna kommentarer, konstruktiv kritik eller bara säga "Hej!"

Here we go! :-)