Jag kom att tänka på det här med ålder. Att åldras. 

En god vän till mig berättade för ett par år sen att hans son sagt till honom: "Farsan, bäst före datumet har gått ut på dig för längesen!" Jag gapskrattade när jag hörde det. Det är liksom raka rör i far och son dialoger, tydligen. Haha! 

Så börjar man tänka efter. Jamän, när vet man, eller hur vet man, att ens bäst före datum gått ut?! Obs - detta inlägg (som så många andra), skrivs med en stor portion ironi... Personligen tycker jag att åldrande många gånger kan vara till fördel, för många. Det ÄR fint med rynkor osv. 

Nåväl, tillbaka till funderingen igen. Vännen var runt 57 år när hans bäst före datum tydligen gått ut. Jag blir snart 52. Manligt och kvinnligt åldrande, gener, anlag... Där är ju en hel del som spelar in. Ta en titt på Jane Fonda, Helen Mirren, vilka fantastiskt vackra kvinnor!

Jag upplever det ändå väldigt svårt att ta in ibland, att mitt yttre har ett 52-årigt utseende men mitt inre liksom stannat på sisådär 37 1/2 ungefär. Haha!

Speciellt uppenbart blir det när man ser sig själv i t ex ett skyltfönster, eller i bussens fönster när man sitter där. Wait, what liksom... Vem är den där tanten?! Vart kom hon ifrån?! Och framförallt, NÄR kom hon, hahaha...

Ni vet, när man möter vänners barn, DÅ ser man ju så tydligt att "Oj, vad stor han/hon har blivit?" Unga vuxna ju.

För att inte prata om när man möter gamla klasskamrater eller vänner från förr. Men hjälp vad han/hon har åldrats?! Säkerligen tänker de exakt just detsamma, haha... 

Att fylla 30 var helt Ok. Att fylla 40 var ännu bättre. Att fylla 50 var inga som helst problem. Däremot minns jag att åren mellan 45 - 50 bara rusade liksom. Som om jag inte hann med mig själv. Om man nu någonsin gör det, haha.

Hälsn 37 1/2-åringen       

"Natten infann sig men inte hennes sömn. Vinden rev och slet i den mörka skogen. Trädkronorna vajade vilt, fram och tillbaka. Hon befann sig i dvalan igen. Kände trätiljornas kyla mot sina fötter när hon satte sig upp i sängen. Månens sken var så starkt. Hade det någonsin varit så starkt? 

Hon följde kroppens signaler, hade inte styrka att stå emot dem. Lätta, sömniga steg ut över golvet, fram till fönstret. Utanför dansade vinden med snön. Bjöd upp till en sorts vansinnesdans, utan mål. Hon öppnade den tunga dörren, fick trycka på, då motvind och snödrivor lagt igen den ordentligt.

Utanför tog vinden tag i hennes långa, eldröda hår. Det såg ut som det brann. Som eld mot den vita snöns kontrast. Lätta steg ledde henne ut i den kalla natten. Kylan bekom henne inte. Dvalan höll henne varm. Det öppna fältet låg framför henne, fastän hon ej såg det. Snön och vinden täckte landskapet helt. Hon såg knappt handen framför sig.

När hennes kropp började vakna till befann hon sig redan långt ute på fältet. Hon kände plötsligt hur kalla hennes fötter var. Stannade upp. Kisade genom stormen och skymtade bergen. Som sylar från ingenstans stack de upp. Fullmånen vilade mellan två toppar. Guldgul och enorm.

Då hörde hon ljudet. Vrålet. Det urgrundsdjupa. Vargen är nära, tänkte hon. I nästa sekund insåg hon. Det urgrundsdjupa kom ur hennes egen strupe. I det ögonblicket förstod hon att hon inte skulle kunna värja sig. Återigen. Så började förvandlingen..."