Ibland, faktiskt titt som tätt, så hamnar jag i situationer, som när jag efteråt ser på dem, blir så glad och konfunderad över på samma gång.

Som igår: jag skulle ta en promenad. Försöker göra det dagligen, inte nödvändigtvis långt, men jag går på "allt är bättre än inget"-filosofin. Har man dessutom lite småskavanker, så är den lilla promenaden perfekt. Dessutom lyssnar jag mycket omkring mig, tittar, reflekterar. Hörde vårfåglar häromdagen och blev ståendes att titta upp i ett träd. Något jag förövrigt gillar - träd. Och där kom jag ur spår, ur skrivspår, haha.. Nåja, i den här bloggen kommer varken finnas röd tråd eller korrekt skrivande. Alltså, läser just Du nu, så får du liksom hela röran, vare sig Du vill eller inte. Härligt va?

Hur som helst. Jag valde att INTE gå den, för det mesta, "vanliga" turen. Bryta mönster, även om du tycker att andra hållet är tråkigare, tänkte jag. Sagt och gjort. Nu föll det sig som så, att den vägen var SÅ mycket bedrövligare, gångmässigt. Det var inte tal om att lyssna, titta omkring. Det var full fokus nedåt, isigt och jäkligt. Pingvinsteg framåt alltså.

På håll såg jag en bekant. Ingen jag egentligen känner. Men pratat med. Våra blickar möttes. Nämen hej, kommer du också här? Vi blev ståendes i säkert 20 minuter och pratade. Ett sånt där riktigt samtal, ni vet. Man öppnar upp, delar erfarenheter, både sorgliga och roliga. Alltså. Sånt. Gillar. Jag. När man SER varandra. Som de medmänniskor vi faktiskt är. Det visade sig att hon hade gjort precis som mig, valt andra hållet på sin promenad. Och vi skrattade gott åt att vi båda upplevde underlaget så himla bedrövligt. 

När vi skildes åt, vill jag tro, att vi båda kände en inre glädje. En sån där positiv skjuts fram i just den dagen, det mötet, de orden. Himla fint.

Att jag frös som en hund när jag väl kom hem och in sen, förmodligen för att vi stod still såpass länge, jamen det är en annan historia.

Tillfälligheter. Hur saker och ting slumpar sig. :-)