Med åldern har jag definitivt blivit mer nostalgisk. Det är nog helt naturligt egentligen, då man levt ett antal år och varit med om mycket. För mig har det alltid varit viktigt att stanna upp, låta tankar och intryck landa. Ännu mer sen ett par år bakåt, då kropp och knopp säger ifrån av olika anledningar.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min mormor & morfar. Kommit ihåg händelser, minnen från barndomen. Att jag själv har blivit mormor, spelar säkert en stor roll i detta. Vilket i sig är en sån total, ofantlig, obeskrivlig lycka! Det är nog inte så konstigt att man liksom kastas tillbaka mellan de olika generationerna då..

Jag stod väldigt nära mina morföräldrar. Spenderade mycket tid där. Minnesglimtar poppar upp, en viss känsla gör sig påmind. De var otroligt snälla människor. Trygghet. 

I deras kök stod ett sånt där gammalt halvhögt kylskåp. Det minns säkert ni som är i ungefär samma ålder som mig. Ett sånt där lite bulligt, tjockt, med ett väldigt speciellt handtag på. Däruppe brukade morfar ställa mig, när vi skulle leka & busa. Sen tog han två steg bakåt och sa till mig att göra mig beredd för att hoppa rätt i hans famn. Alltså, för en 6-åring (som jag var då), så upplevdes det ju jättehögt! Men jag visste också med sån säkerhet, att han skulle ta emot mig. Än idag kan jag minnas den kullerbytta som magen gjorde, den hisnande känslan av skräckblandad förtjusning! Det var ju SÅ spännande!

När jag sov över hos mormor & morfar, bäddades det med sånt där tjockt, blankt och tungt täcke. Vinrött. Och underlakan som veks upp över kanten. Det var så fint tyckte jag. Väldigt svårt att bädda, för det ville jag alltid göra. Varje morgon när man vaknade, hade underlakanet alltid korvat ihop sig längst ner vid fötterna, hihi... Jag fick alltid bestämma vad vi skulle äta. Det blev ju korv & pommes frites, såklart. Det var ju det mest exotiska för ett barn. Som dessutom sällan serverades hemma. Vilken lycka! Och till frukost gjorde mormor den godaste havregrynsgröt jag någonsin ätit, sådär lagom salt, lagom i konsistensen. Morfar lärde mig hur han åt sin gröt; alltid på en flat tallrik med en klick smör i mitten. "Sen börjar du såhär, med skeden utifrån och runt tallriken, för där har gröten hunnit svalna lite..."  Ovärdeliga minnen. Blir varm inombords när jag tänker på det..

Än idag äter jag faktiskt havregrynsgröt. Varje morgon. Dock inte exakt som då. Det blir med bär, honung, banan, kanel osv...

Undrar om mina smågrabbar kommer vilja äta gröt hos mormor, när det ska sovas över, hihi...

Fin söndag önskar jag Dig & Tack för att Du läste!