"Natten infann sig men inte hennes sömn. Vinden rev och slet i den mörka skogen. Trädkronorna vajade vilt, fram och tillbaka. Hon befann sig i dvalan igen. Kände trätiljornas kyla mot sina fötter när hon satte sig upp i sängen. Månens sken var så starkt. Hade det någonsin varit så starkt? 

Hon följde kroppens signaler, hade inte styrka att stå emot dem. Lätta, sömniga steg ut över golvet, fram till fönstret. Utanför dansade vinden med snön. Bjöd upp till en sorts vansinnesdans, utan mål. Hon öppnade den tunga dörren, fick trycka på, då motvind och snödrivor lagt igen den ordentligt.

Utanför tog vinden tag i hennes långa, eldröda hår. Det såg ut som det brann. Som eld mot den vita snöns kontrast. Lätta steg ledde henne ut i den kalla natten. Kylan bekom henne inte. Dvalan höll henne varm. Det öppna fältet låg framför henne, fastän hon ej såg det. Snön och vinden täckte landskapet helt. Hon såg knappt handen framför sig.

När hennes kropp började vakna till befann hon sig redan långt ute på fältet. Hon kände plötsligt hur kalla hennes fötter var. Stannade upp. Kisade genom stormen och skymtade bergen. Som sylar från ingenstans stack de upp. Fullmånen vilade mellan två toppar. Guldgul och enorm.

Då hörde hon ljudet. Vrålet. Det urgrundsdjupa. Vargen är nära, tänkte hon. I nästa sekund insåg hon. Det urgrundsdjupa kom ur hennes egen strupe. I det ögonblicket förstod hon att hon inte skulle kunna värja sig. Återigen. Så började förvandlingen..."